Jag är fan en panter (2014)

Biskopsgården i Göteborg har drabbats av flera skottlossningar som lett till dödsfall. Ungdomar i området vägrar att stå och titta på medan världen runtomkring dem rasar. De organiserar sig och bildar Pantrarna för upprustning av förorten. De kräver delaktighet i beslut som tas av politiker och tjänstemän. De vill skapa en maktförskjutning som innebär mer makt åt folket. Vi följer pantrarna genom glädje och sorg i deras kamp för rättvisa. Pantrarna är inspirerade av den amerikanska Black Panther-rörelsen och jobbar på gräsrotsnivå. Med stort engagemang samordnar de studie- och seminarieresor till andra förorter som Husby och Rosengård, de skapar en skidresa för tonåringar som aldrig åkt till en skidort, de anordnar en skrivarstudio med Johannes Anyuru, de arrangerar en nattlig aktion för tända gatlyktor när stadsdelsförvaltningen struntar i att hålla gatorna upplysta. De arrangerar lokala festivaler på 1 maj med internationella gäster som bandet Dead Prez och Bobby Seale från Black Panther-rörelsen. De stormar stadsdelsmöten och säger ifrån när media säljer ut förorten som fylld av gängkriminalitet och skottlossningar. Deras vardag kantas även av dödsfall – alltför många – och i en sekvens möter vi Pantrarna gråtande vid en minnesstund för ett av skottlossningarnas offer. Det som är slående i filmen är Pantrarnas engagemang, hoppfullhet och förändringsvilja. De verkar som en positiv motkraft till medias förortsrapportering, negativa händelser och omvärldens fördomar.